Söderläge

När jag var och grillade i Tanto igår, tyckte en kompis på skämt att jag borde avgöra var vi skulle sitta eftersom jag har en naturvetenskaplig utbildning och solen var på väg att gå ner. (Sådär, en mer eller mindre relevant bakgrund som dels berättar lite om vad jag har gjort, om mig som person och bekräftar att jag har vänner, jag kommer bli en mästerbloggar på nolltid)

Ok, jag skippar skitsnacket och går direkt till min reflektion om världen som i ett slag kommer förändra din världsbild för alltid;

På södra halvklotet är söderläge och norrläge ombytta. När man ska köpa en lägenhet, pratar inte mäklaren sig varm över balkongen med havsutsikt och söderläge, utan undviker söderläget och berättar om att stammarna nyss är bytta. Veranda med norrläge däremot. Guld värd.

Sucker för anime

Efter att ha kommit ikapp drygt 350 avsnitt one piece och klämt 50 avsnitt naruto shippuden, fann jag mig plötsligt utan anime.
Situationen blev ohållbar och jag var tvungen att hitta en ny serie. Eftersom jag tidigare blivit rekommenderad Hajime no Ippo (Skulle nog kunna översättas som "Första steget", men Ippo är dessutom huvudkaraktärens namn, ordvitsar är det bästa Japaner vet [efter saker som smakar illa, men är bra för hälsan] ), så bestämde jag mig för att ge den en chans. Det sedvanliga motståndet mot att byta serie infann sig, men det är svårt att bli beroende om man inte prövar, så det gjorde jag. Två avsnitt senare satt jag på kroken och betar mig igenom serien i snabb karriär. Inte lika snabb som seriens huvudperson dock.
Hajime no Ippo är en träningsanime av klassiskt snitt. Huvudpersonen är 12-16 år och lite skum. Antingen är han (det är alltid en han) redan bra på något, men har precis börjat högstadiet/gymnasiet och där är alla bra (á la Prince of Tennis [Tennisu no Ousama]), eller så börjar han med något nytt och blir bra väldigt fort (Hikaru no Go, Beck). Hajime no Ippo
tillhör den andra kategorin. Det börjar med att den 16 årige huvudpersonen möter en proffsboxare och börjar med boxning. Knappt 4 månader senare har han vunnit en sparringmatch mot klubbens stjärnskott Miyata(som likt Ippo är 16 år) och har tränat sedan han lärde sig att gå. Han vinner lite på tur, men det är inte direkt ojämnt. 3 månader senare har han tagit sin proffslicens. Nu ska han precis ställa upp i en rookie-turnering, där han kommer kunna möta Miyata igen, förutsatt att han tar sig till finalen (hmm, det ska bli spännande att se hur det kommer att gå...).
Ippo och Miyata har standardrelation 1a i träningsanime, friendly rivalu. Dvs Ippo strävar efter att nå Miyatas nivå och Miyata försöker få ett nytt försprång, eftersom han har sett Ippos fulla potential. Det är i princip exakt samma som mellan Hikaru och Akira i Hikaru no Go, eller Naruto och Sasuke i Naruto. Ippo försöker, inte helt oväntat, bli kompis med Miyata men denne är inte intresserad, utan håller honom på avstånd.
Hursomhaver, så är det stundtals riktigt bra och jag har svalt kroken och alla dess hullingar.

Kulturellt är det rätt intressant att observera japanernas extrema rastänkande. I nästa match ska Ippo boxas mot en 'icke-japan', en amerikan som är stationerad på en militärbas i Japan. Inte nog med detta, han är svart. Japp. Det här innebär flera saker, för det första blir alla på Ippos boxningsgym lite skakis, att boxas mot en person som inte är japan är lite läskigt. För det andra jämförs han omedlbart med alla bra svarta boxare genom tiderna. För det tredje tillskrivs han en fysisk förmåga att göra någon form av omedelbar rörelse, som tydligen alla svarta människor har.

Man kan vara glad att det för det mesta är rätt kakoi att vara 'icke-japan' i Japan, annars skulle det kunna vara riktigt jobbigt.

Fylleblogg

Shit, fick någon sorts behov att skriva ett inlägg, utan att egentligen ha någonting att skriva om. Egentligen är jag inte ens full nog att kunna skriva något riktigt roligt.
Hade någon idé om att dissa Dead Rising.
Det har dock folk redan gjort rätt ymnigt och spelet är dessutom säkert ett drygt år gammalt, nyhetsvärdet är alltså lika med noll. Spelet är bra dock, och dåligt. Det är en bergochdalbana av bra och uselt, som gör att man vill fortsätta spela, men inte kan sluta störa sig. Jag antar att det är lite som ett destruktivt förhållande, i fickformat. Men jag är alldeles för evensteven för att ha haft något sådant.

I ett försök att fylla ut det här, rätt taniga, inlägget tänkte jag av någon anledning skriva om att jag jobbat alldeles för mycket på sistone. Kommer inte riktigt ihåg varför (jag ville skriva om det alltså, inte varför jag jobbade mycket). Hursomhelst blir jag alltid helt psykiskt nedbruten av att jobba mycket. Jag går från att vara en glad kille som nästan dansar när jag går någonstans och alltid försöker möta okända människors blickar (ett psyko alltså). Till att knappt kunna se kassörskan i ögonen på Willys. Dansen har varit min stora räddning i detta dock. Varje dag har jag kunnat ta en paus och gått iväg för att dansa. Sedan har jag kommit tillbaka, varit glad (lyssnat på O.P.P. på väg till jobbet, se tidigare O.P.P. inlägg) och kunnat jobba tills det är dags att sova.

Min första plan med inlägget (som jag givetvis glömde när jag skulle börja skriva), handlade om vad folk pratar om med människor de inte känner eller har någon direkt koppling till. Kallprat alltså. Eller snarare det där som gör att de faktiskt börjar känna varandra. Ännu mer nyfiken är jag på vad människor säger när de raggar på varandra. Alltså inte bara "du är snygg kan vi ses och ta en fika du kan få mitt nummer"-samtalen, utan när det är bonding. Men det får jag skriva om en annan gång.

Visst.


Såg förresten att jag skrev om en eventuell dansning i 30+ till O.P.P. för att stilla din enorma nyfikenhet i frågan, så tänkte jag meddela att både danscenter och Joaquin var medgörliga.

Good ol'days & O.P.P

Var på good ol' days på lava idag. Det var schyssta battles och en massa kul dans. Mot slutet spelades det live funk och det var soul train. Av någon usel anledning fick jag för mig att inte omedelbart ställa mig i soul train-kön, utan väntade. När jag väl sällade mig till de dansandes skara, hann jag bara dansa en vända. Som tur var blev det extranummer, så jag fick dansa tills svetten rann.

Svetten ja.

Den rinner ju rätt fort. Å ena sidan är det ju trevligt att jag kan värma upp väldigt fort å andra sidan är det rätt störigt att inte kunna dansa utan att det börjar rinna. Kanske borde raka av mitt hår, kroppen kan man ju stänga in en plastjacka.
Hur kommer det sig att vissa inte verkar svettas alls? När jag tagit balettlektioner finns det folk (uteslutande tjejer) som är uppsminkade och har blommor i håret. På ett träningspass. Jag kommer dit med blöta kläder efter att ha dämpat streetfunk i en timme och fortsätter vätskeproduktionen i 1½ timme till. Det är ju träning goddamit!
När jag går ut och partydansar önskar jag att jag var som de tjejerna dock.

O.P.P. är förresten en av de bästa och gladaste låtar som finns. Har kört den på repeat hela dagen och varit i ett konstant dansrus. Imorgon ska jag försöka lirka mig in på 30+ streetdancen och be Joaquin köra den som uppvärmning. Jag är nog inte så down with o.p.p. dock. Mest glad bara.

Dags att blogga, igen

Jahapp, så bestämde jag mig för att det kunde vara kul att blogga lite. Borde ju vara bättre än att köra f5 på facebook åtminstone. När jag så hade bestämt mig och skapat ett nytt konto, så var "min" blogg givetvis tagen. Efter att ha tyst ha förbannat 'den där andre birken' i någon minut, kom jag på möjligheten att det var min egen blogg. Jag hade rätt och det visade sig att jag tydligen haft en kort (mycket kort) bloggkarriär någon gång tidigt 2005. Med endast ett inlägg, där jag i korta (mycket korta) ordalag beskrev hur kem det var med bloggande.

Jag hade fått tre kommentarer av spam-karaktär.

Efter lite jagharglömtmittlösenordkrångel, så lyckades jag återta min gamla blogg och nu skriver jag dess första (andra) inlägg.

Min karriär som bloggare är redan längre gången än senast.

Kem

e-kem